Att börja om
Ligger i sängen, med datorn över magen och telefonen bredvid mig. Jag har tänkt börja om från början. Den här bloggen ska fan inte handla om hur man lever hälsosamt, för det förvärrar bara.. både för mig och för dig som läser det här. Jag vill inte påverka någon, vill inte vara en anledning till att någon börjar tänka fel. Så jag stryker mina tidigare inlägg, tar bort dem. Från och med nu ska det bara handla om att bli frisk.
I måndags var jag på vårdcentralen. Jag har inte haft mens på ett år, mitt hår blir allt tunnare, jag har koncentrationssvårigheter och minnet sviker mig. Jag har varit väl medveten om min ätstörning i flera år, men samtidigt så har jag ändå hoppats på att det skulle vara något fysiskt, något som går att lösa med hjälp av tabletter. Jag höll alltså tummarna för att jag skulle ha problem med sköldkörteln; ett tillstånd som heter hypotyreos, ett underskott av vissa hormoner som gör att dessa symptom uppvisas (+ depression, låg ämnesomsättning m.m.). Men jag ringde läkaren imorse och fick reda på att det absolut inte var något fel på min ämnesomsättning! För några år sedan trodde jag att jag led av PCO eller PCOS, då jag, precis som nu, inte hade någon regelbunden mens och dessutom var/är väldigt hårig. Men det är inget fel på mina hormoner! Alla blodprov pekar alltså på att jag är helt frisk och det är såklart något som jag borde vara glad över, men ändå ligger jag här och nästan gråter. Anledningen till det är för mig solklar: bulimi är så krångligt, det är svårt, det är pinsamt, det är inget jag vill ha.
Efter telefonsamtalet med läkaren ringde jag min mamma och berättade nyheten. Hennes gissning till varför jag inte har någon mens har alltid varit, och är fortfarande, hjärnspöken; att jag går omkring och oroar mig så mycket över mensen att den inte kommer. Hon har nästan rätt, men det är inte mensen jag är orolig över, det är maten och min kropp. Hon brukar säga att jag ska sluta oroa mig så mycket över allt, så löser det sig.. men både du och jag vet att det inte alltid är så enkelt. Det är säkert hon också medveten om, men vad ska man säga till sin dotter som oroar sig så över olika sjukdomar (allt från cancer till hormoner)? Vad ska man säga till sin dotter som inte vågar säga sanningen?
Halvalivet
I måndags var jag på vårdcentralen. Jag har inte haft mens på ett år, mitt hår blir allt tunnare, jag har koncentrationssvårigheter och minnet sviker mig. Jag har varit väl medveten om min ätstörning i flera år, men samtidigt så har jag ändå hoppats på att det skulle vara något fysiskt, något som går att lösa med hjälp av tabletter. Jag höll alltså tummarna för att jag skulle ha problem med sköldkörteln; ett tillstånd som heter hypotyreos, ett underskott av vissa hormoner som gör att dessa symptom uppvisas (+ depression, låg ämnesomsättning m.m.). Men jag ringde läkaren imorse och fick reda på att det absolut inte var något fel på min ämnesomsättning! För några år sedan trodde jag att jag led av PCO eller PCOS, då jag, precis som nu, inte hade någon regelbunden mens och dessutom var/är väldigt hårig. Men det är inget fel på mina hormoner! Alla blodprov pekar alltså på att jag är helt frisk och det är såklart något som jag borde vara glad över, men ändå ligger jag här och nästan gråter. Anledningen till det är för mig solklar: bulimi är så krångligt, det är svårt, det är pinsamt, det är inget jag vill ha.
Efter telefonsamtalet med läkaren ringde jag min mamma och berättade nyheten. Hennes gissning till varför jag inte har någon mens har alltid varit, och är fortfarande, hjärnspöken; att jag går omkring och oroar mig så mycket över mensen att den inte kommer. Hon har nästan rätt, men det är inte mensen jag är orolig över, det är maten och min kropp. Hon brukar säga att jag ska sluta oroa mig så mycket över allt, så löser det sig.. men både du och jag vet att det inte alltid är så enkelt. Det är säkert hon också medveten om, men vad ska man säga till sin dotter som oroar sig så över olika sjukdomar (allt från cancer till hormoner)? Vad ska man säga till sin dotter som inte vågar säga sanningen?
Halvalivet
Kommentarer
Postat av: Digicat
Att inse att det handlar om en ätstörning och behålla sanningen i ljuset är första steget. Andra steget är att fundera och ta tag i att bli frisk, du vet var jag finns om du behöver prata. Jag har gått igenom precis samma sak.
Trackback
