halvalivet

Under den senaste tiden, eller året, har jag blivit betydligt mer social än vad jag var förut. Jag pratar, skrattar och kan ha kul. Ibland upplever jag mig njuta av vissa situationer som uppstår, tex när min vän får en skrattattack. Jag tycker om när människor skrattar (ärliga skratt), det gör mig lite varm. Ibland får jag för mig att jag fortfarande är apatiskt, men det här bevisar nog att så inte är fallet?  

För några år sedan fick jag benso utskrivet av en läkare som inte riktigt brydde sig och efter några veckor lärde jag mig hur jag kunde stänga av alla känslor, utan tabletter. Jag blev apatisk. Antingen var det pga tabletterna eller bara helt enkelt en riktigt djup depression. Jag låg mest i sängen eller satt vid datorn. Musik strömmade alltid från högtalarna. Jag brydde mig inte om något. När jag berättade om min apati, så tyckte de flesta att det lät som något lyxigt.. för vem vill inte kunna stänga av sina känslor ibland? Men jag tyckte inte riktigt det var rätt och när jag läste om det insåg jag att det var felfelfel. Jag försökte känna något igen, men det gick inte lika bra som att lära sig att sluta känna något.. 

Nu för tiden känner jag inte heller så mycket. Jag är snabb på att stänga av, automatiskt, även om jag inte vill. Men kanske är det bäst så? Kanske hade mina humörsvängningar och hetsätningsattacker och tröstätandet varit värre? Eller kanske bättre? Kanske hade jag kunnat uppskatta livet mer om jag hade känt mer glädje? Kanske.. 

Många spekulationer, precis som vanligt. Men det är sådan jag är och ja, jag vill ju alltid ändra på mig.. men det kanske inte riktigt går? 



Halvalivet