halvalivet

Igår fick jag reda på att det intryck jag ger till folk första gången jag möter dem är att jag verkar vara osäker. Stämmer det? På något sätt vill jag säga emot. Jag är inte riktigt osäker, jag har bra självkänsla, men dåligt självförtroende.. Jag vet vad jag är, hur jag ser ut, vad jag kan och inte kan.. men jag är rädd, jag känner mig inte likvärdig andra människor. Så nej, egentligen är jag inte osäker/blyg utan mer rädd/försiktig. Och det är faktiskt en stor skillnad. 

Den här helgen har varit riktig dålig. Vi är inne i en tentavecka, så jag har tänkt skippa träningen då jag behöver plugga.. Men skippar jag träningen så blir mina matvanor också hemska. Igår åt jag så mycket att det slutade med att jag låg i sängen med en påse i min famn och en rädsla för att spy.. Jag brukar kunna äta mycket, tex två chipspåsar på en gång, utan att må illa.. men igår lyckades jag på något sätt nå en ny gräns för vad jag klarar av.
Och nu vill jag göra samma sak igen.. 



Halvalivet

För 4 veckor sedan blev jag förkyld. För 3 veckor sedan började träna, även om jag inte hade blivit riktigt frisk. För 2 veckor sedan slutade jag igen. Och idag så har jag blivit frisk och börjat träna igen. Det känns jättebra :) Anledningen till att det känns bra är mest för att jag tillåter mig själv att äta "normalt" när jag tränar. Jag gillar mat och att äta utan jätteångest känns underbart. Tack vare träningen kan jag äta 3-4 gånger varje dag, utan att må allt för dåligt. 

Dessvärre så ska man inte träna för att kunna äta, utan äta för att kunna träna.. Så jag måste fortfarande jobba med min bild på mat och träning. 



Halvalivet

Vad jag än tänker på eller vad jag än gör, så leder det bara till en sak: dåligt samvete. Jag vet inte riktigt varför, men jag vet att det inte är så bra. Eller rättare sagt; det suger, det äter upp mig och bryter ner mig. Jag vet ärligt talat inte vad det är jag har gjort för fel. Min mamma brukar också undra, men jag har inget svar. Jag vet inte varför jag jämt har dåligt samvete, varför jag känner skuld eller hatar mig själv. Jag vet inte, men jag skulle på något sätt vilja bli av med det. 

Då det mesta är svart eller vitt, så gäller det nog även det här. Att ha en hälsosam relation till sig själv är alltså inget jag tror att jag kan eller kommer kunna uppnå.. På något sätt så tror jag inte att det är möjligt för någon annan heller? Antingen är man självgod eller så hatar man sig själv. Självgod är något jag absolut inte vill bli, så varje gång jag börjar må bra eller varje gång jag lyckas med något så skjuter jag mig själv i foten. Jag hatar alltså mig själv för att jag inte ska bli självgod? Eller hatar jag mig själv för att jag inte är värd det? Å ena sidan säger jag nej, just för att jag hatar mig själv, men logiken säger ja, då även jag är en människa som är värd att må bra. 

Jag är inte bara deprimerad, jag gör det även omöjligt för mig själv att bli frisk. Detsamma gäller även bulimin, stressen, hatet och allt annat jag nu skulle kunna tänkas ha. 



Halvalivet

Under sommaren så bodde jag hos mina föräldrar. Jag började äta regelbundet och normalt, om än lite för mycket, då jag gick upp ca 6 kilo. Mitt hår började bli tjockare igen. Innan jag åkte hade jag nämligen näringsbrist och mitt hår hade tunnats ut rejält. Nu, efter sommaren så har jag gått ner de kilon som jag gick upp, men den här gången så gick jag ner i vikt på rätt sätt. Jag åt regelbundet, hälsosamt och tränade, men samtidigt så har mitt hår blivit tunnare igen. Precis som innan sommaren. Jag förstår inte vad som är fel? Jag vet att jag lider av bulimi, men samtidigt känns det som om det är något mer.. 

Läkaren säger att mina problem inte beror på hormonerna, men bulimi rubbar hormonsystemet; alltså borde inte mina fysiska problem bero på bulimin? Förstår du vad jag menar? Alltså borde jag inte vara så jättesjuk? Eller är det så att sådana hormonrubbningar inte syns på blodprov?

Jag vet att jag bara skapar undanflykter, ursäkter till att inte ta tag i det.. men jag vet inte. Ibland känns det som om jag bara inbillar allt. 



Halvalivet

Under den senaste tiden, eller året, har jag blivit betydligt mer social än vad jag var förut. Jag pratar, skrattar och kan ha kul. Ibland upplever jag mig njuta av vissa situationer som uppstår, tex när min vän får en skrattattack. Jag tycker om när människor skrattar (ärliga skratt), det gör mig lite varm. Ibland får jag för mig att jag fortfarande är apatiskt, men det här bevisar nog att så inte är fallet?  

För några år sedan fick jag benso utskrivet av en läkare som inte riktigt brydde sig och efter några veckor lärde jag mig hur jag kunde stänga av alla känslor, utan tabletter. Jag blev apatisk. Antingen var det pga tabletterna eller bara helt enkelt en riktigt djup depression. Jag låg mest i sängen eller satt vid datorn. Musik strömmade alltid från högtalarna. Jag brydde mig inte om något. När jag berättade om min apati, så tyckte de flesta att det lät som något lyxigt.. för vem vill inte kunna stänga av sina känslor ibland? Men jag tyckte inte riktigt det var rätt och när jag läste om det insåg jag att det var felfelfel. Jag försökte känna något igen, men det gick inte lika bra som att lära sig att sluta känna något.. 

Nu för tiden känner jag inte heller så mycket. Jag är snabb på att stänga av, automatiskt, även om jag inte vill. Men kanske är det bäst så? Kanske hade mina humörsvängningar och hetsätningsattacker och tröstätandet varit värre? Eller kanske bättre? Kanske hade jag kunnat uppskatta livet mer om jag hade känt mer glädje? Kanske.. 

Många spekulationer, precis som vanligt. Men det är sådan jag är och ja, jag vill ju alltid ändra på mig.. men det kanske inte riktigt går? 



Halvalivet

Som jag skrev i tidigare inlägg så har jag inte haft mens på ett år.. och ingen mens betyder svårigheter att få biologiska barn. Om jag inte har fått barn innan jag fyller 30 år, så vill jag adoptera ett eller två. Dessvärre så är det omöjligt att adoptera om man har psykiska problem. Dilemmat jag har är alltså; ska jag söka hjälp, för att bli frisk och eventuellt få mensen tillbaka och på så sätt öka chanserna till att få biologiska barn (men minskar pga att jag är så ful och inte hittar någon partner) eller ljuga om det, dölja det och låtsas att allt är bra för att kunna adoptera? 

Under hela mitt liv, även när jag var liten, så har jag alltid tänkt på framtiden. Mitt beslut att söka hjälp påverkas alltså inte av att jag behöver det just nu eller att min kropp skriker efter hjälp, utan om hur det kan gynna mig senare i livet. Jag kan såklart bara spekulera i hur det kommer att bli och egentligen så hjälper det inte, det gör nog bara mitt val svårare.. just för att det bara är spekulationer. 

Jag ser ingen mening med livet. Allt jag gör just nu är för att jag hoppas på att det blir bättre någon gång i framtiden. Jag vill kunna tänka tillbaka och säga att jag faktiskt klarade det. Men en sak vet jag; och det är att den biologiska meningen med livet är att fortplanta sig. Och barn är något jag faktiskt vill ha.. bara inte just nu :)



Halvalivet

Ligger i sängen, med datorn över magen och telefonen bredvid mig. Jag har tänkt börja om från början. Den här bloggen ska fan inte handla om hur man lever hälsosamt, för det förvärrar bara.. både för mig och för dig som läser det här. Jag vill inte påverka någon, vill inte vara en anledning till att någon börjar tänka fel. Så jag stryker mina tidigare inlägg, tar bort dem. Från och med nu ska det bara handla om att bli frisk. 

I måndags var jag på vårdcentralen. Jag har inte haft mens på ett år, mitt hår blir allt tunnare, jag har koncentrationssvårigheter och minnet sviker mig. Jag har varit väl medveten om min ätstörning i flera år, men samtidigt så har jag ändå hoppats på att det skulle vara något fysiskt, något som går att lösa med hjälp av tabletter. Jag höll alltså tummarna för att jag skulle ha problem med sköldkörteln; ett tillstånd som heter hypotyreos, ett underskott av vissa hormoner som gör att dessa symptom uppvisas (+ depression, låg ämnesomsättning m.m.). Men jag ringde läkaren imorse och fick reda på att det absolut inte var något fel på min ämnesomsättning! För några år sedan trodde jag att jag led av PCO eller PCOS, då jag, precis som nu, inte hade någon regelbunden mens och dessutom var/är väldigt hårig. Men det är inget fel på mina hormoner! Alla blodprov pekar alltså på att jag är helt frisk och det är såklart något som jag borde vara glad över, men ändå ligger jag här och nästan gråter. Anledningen till det är för mig solklar: bulimi är så krångligt, det är svårt, det är pinsamt, det är inget jag vill ha. 

Efter telefonsamtalet med läkaren ringde jag min mamma och berättade nyheten. Hennes gissning till varför jag inte har någon mens har alltid varit, och är fortfarande, hjärnspöken; att jag går omkring och oroar mig så mycket över mensen att den inte kommer. Hon har nästan rätt, men det är inte mensen jag är orolig över, det är maten och min kropp. Hon brukar säga att jag ska sluta oroa mig så mycket över allt, så löser det sig.. men både du och jag vet att det inte alltid är så enkelt. Det är säkert hon också medveten om, men vad ska man säga till sin dotter som oroar sig så över olika sjukdomar (allt från cancer till hormoner)? Vad ska man säga till sin dotter som inte vågar säga sanningen? 



Halvalivet