halvalivet

Ångesten över min ålder stiger och stiger för varje dag som går. Jag är nu 21 år gammal. 21! Jag minns fortfarande hur det var när jag var 10, när jag stängde in mig i garderoben och dagdrömde mig bort. Drömde om ett bättre, gladare, smalare jag och liv. Men nu är jag 21. Och oavsett hur ofta jag säger det eller ser siffran så kan jag inte förstå det.. för inom mig är jag fortfarande som jag var när jag var liten. Jag väntar fortfarande på att jag ska bli smal och lycklig..

Jag är 21 år. Jag är fortfarande tjock. Jag har aldrig testat att leva. Jag har aldrig tillåtit mig själv att leva. Och det var ju lite det som var meningen att man skulle göra som tonåring? Jag gjorde nästan aldrig saker som andra tonåringar gjorde. För ett tag sedan piercade jag mig i naveln. Min första riktiga piercing (öron räknas inte). Och det blev i naveln. Jag kan bara anta att det finns folk som höjer på ögonbrynen.. men jag bryr mig inte riktigt, för nu är det min tur att leva. Jag har alltid velat pierca mig, men det har aldrig blivit av pga mitt samvete och att jag ser ner på mig själv. Jag var för tjock. Jag är fortfarande tjock, men nu försöker jag faktiskt leva, trots fettet..

Jag är 21 år. Jag försöker inse det. Jag försöker inse att även jag har rätt att leva. Och det leder till att jag kanske gör saker som man egentligen borde ha gjort under tonårstiden.. 

Halvalivet