halvalivet

Jag är egentligen så trött på allt. Trött på att ständigt försöka gå ner i vikt, trött på att ständigt försöka få vänner, trött på att ständigt försöka plugga, trött på att ständigt försöka leva.. 

Det är nog ensamheten som är värst. Att veta att om jag dör, här och nu, så skulle det säkert dröja minst en vecka innan någon upptäcker det. 

Förra månaden gav jag mig ut i dejtingvärlden. Det är väldigt psykiskt påfrestande. Jag tror att jag hade haft lättare att börja äta så som jag gjorde innan om det inte vore för att jag, tack vare killarna, vill tröstäta. Men hur dåligt är inte det, att jag låter andra personer påverka mig så mycket? Personer jag inte ens känner så väl.. 

Den här dagen blev en helt okej matdag. Den första på väldigt, väldigt längre. Jag kämpar och försöker ta mig upp ur det svarta hålet. 



Halvalivet